äntligen så är jag hemkommen efter en mycket omtumlande tid på sjukhuset.
det är verkligen obehagligt hur fort livet kan vända från bra till dåligt. hur fort det kan gå tills livet hänger på en skör tråd. jag inser efter detta hur mycket livet och vajre liten  sekund är värt.
jag inser även hur mycket ens närstående betyder, utan min familj och vänner så hade jag inte klarat av de här.
det kommer en tung och jobbig tid nu efteråt också, men det ska ajg klara av, om jag klarade två tunga veckor på sjuhuset så vet jag att jag har styrka kvar att klara detta.

just nu så ta jag bara dagen som den kommer.
några besvikelser som blev efterföljd av detta är att jag
1. inte får tatuera mig förns jag slutat äta medicinen (6 månader)
2. får ta det himla lugnt på valborg +
3. min artonårsdag
men himla tur att medicinen finns. annars skulle jag inte suttit här idag.


Sofia, frida, simon, mickan, linnéa, julia, karin, andreas
puss